JAPANESE CHIN       (TIBETANSK SPANIEL RASBESKRIVNING SE NEDAN)

Hemland: Japan

Bakgrund/Ändamål:

Japanese chin är en urgammal dvärghundsras, som troligen härstammar från Kina och Korea, där man sedan forntiden fött upp dvärghundar. Förfäderna till de japanska hundarna kom till Japan med kinesiska buddistmunkar på 1500-talet. Dessa små hundar blev snabbt överklassens favoriter och värderades så högt att de kallades "tchin", vilket betyder dyrbarhet. Man tror att de första japaneserna kom till England i början av 1600-talet och man vet med säkerhet att rasen introducerades i Europa i mitten av 1800-talet, i samband med att handelsvägarna med fjärran Östern öppnades. Drottning Viktoria av England fattade stort intresse för rasen och det innebar att den därmed blev en hund på modet. Tillgången på avelsmaterial, särskilt från ursprungslandet, har emellertid varit mycket begränsad, vilket gör att rasen alltfort måste betraktas som mindre vanlig. Japanese chin är en förtjusande liten dvärghund, vacker, graciös och livlig.

Helhetsintryck: Japanese chin är en liten, kvadratiskt byggd hund med ymnig päls, elegant och behagfull. Ansiktet är brett och platt. Den är intelligent, vänlig och älsklig.

Huvud:

Huvudet skall vara ganska stort och skallen skall vara bred och rund. Stopet skall vara djupt och markerat. Nosryggen skall vara mycket kort med bred nosspegel och vida näsborrar. Nosspegelns färg skall harmoniera med pälsfärgen, d v s svart hos hundar med svarta tecken, samt leverfärgad hos hundar med röda tecken. Käkpartiet skall vara kort, brett med uppsvängd underkäke.

Ögon:

Ögonen skall vara stora, runda, ganska framträdande, sitta brett isär och vara glänsande svarta.

Öron:

Öronen skall vara V-formade, hängande, ansatta brett isär och vara täckta av långt hår.

Bett:

Tångbett är önskvärt, men saxbett och lätt underbett är tillåtet. Tänderna skall vara vita och starka. Tänderna i underkäken får inte synas när munnen är sluten.

Hals:

Halsen skall vara kort, kraftig och bära huvudet högt.

Kropp:

Manken skall vara hög och markerad, ryggen plan och kort. Ländpartiet skall vara brett och lätt rundat. Bröstkorgen skall vara måttligt bred och djup, med måttligt välvda revben. Buklinjen skall vara uppdragen.

Fram och bakben:

Frambenen skall vara parallella, ha fin benstomme och vara rikligt hårbeklädda. Bakbenen skall vara måttligt vinklade och täckta av långt hår.

Tassar:

Tassarna skall vara små och långa, s k hartassar. Mellan tårna skall tassarna vara försedda med s k penselhår; trampdynorna skall vara elastiska och klorna skall helst vara svarta.

Rörelser:

Framtassarna skall lyftas högt, lätt och stolt.

Päls:

Pälsen skall vara mjuk, silkeslen, rak och lång. Hela kroppen utom ansiktet skall vara täckt av ymnig päls. Pälsen får inte ligga alltför platt, utan skall tendera att vara utstående. Öron, hals, lår och svans skall ha ymnig päls.

Färg:

Svart och vit eller röd och vit. Tecken skall finnas jämnt fördelade på huvudets båda sidor, på öronen och kroppen. Vitt nosparti och ganska bred bläs på huvudet är särskilt önskvärt. Brindle tecken på kroppen är inte önskvärt.

Mankhöjd::

Hanhund ungefär 25 cm

Tik något mindre.

Fel:

Varje avvikelse f rån standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

TIBETANSK SPANIEL

Ursprungsland: Tibet

Hemland: England

Användningsområde: Sällskapshund

Bakgrund/ändamål:

Tibetansk spaniel är en av de hundraser, som räknar Tibet som sitt ursprungsland. Rasen har månghundraåriga traditioner där. Det var främst i klostren den levde. Förutom att vara en ytterst vaksam väktare på klostermurarna, fungerade den som munkarnas sällskap. Hundarna hade också ett religiöst mytologiskt symbolvärde. Tibetansk spaniel är den tibetanska hundras som senast kommit till Europa. Rasen kom till Sverige i börjn av 1950-talet och kom med tiden att bli en av våra mest populära raser bland dvärghundama. Den är en intelligent, rörlig och vaken liten hund.

Helhetsintryck: Tibetansk spaniel är en liten, aktiv och alert hund. Konturen skall ge ett välbalanserat intryck.

Viktiga måttförhållanden: Mankhöjden skall vara något mindre än kroppslängden.

Uppförande och karaktär: Till temperamentet är den vaken, tillgiven men självständig. Den är glad och självmedveten, mycket intelligent och reserverad mot främlingar.

Huvud:

Huvudet skall vara litet i proportion till kroppen och bäras stolt. Det skall vara maskulint hos hanhundar, men inte grovt.

Skallparti:

Skallen skall vara lätt välvd, av måttlig bredd och längd.

Stop:

Stopet skall inte vara djupa, men markerat.

Nostryffel:

Nosspegeln skall helst vara svart.

Nosparti:

Nospartiet skall vara medellånga, trubbiga med fylliga överläppar och utan rynkor. Hakan skall var lagom djup och bred.

Käkar/tänder:

Lätt underbett. Tänderna skall vara jämnt placerade och underkäken skall vara bred mellan hörntänderna. Komplett bett är önskvärt. Tänder och tunga får inte synas när munnen är sluten.

Ögon:

Ögonen skall vara mörkbruna, medelstora, ovala, klara och uttrycksfulla. De skall sitta ganska brett isär men vara framåtriktade. Ögonkanterna skall vara svarta.

Öron:

Öronen skall vara medelstora, hängande, ganska högt ansatta och hos den vuxna hunden ha rikligt behäng. Det är önskvärt att de lyfts något från skallinjen, men de får inte vara för lätta.

Hals:

Halsen skall vara måttligt kort, stark och väl ansatt i skulderpartiet. Den skall vara täckt av en man eller "schal" av längre hår, mer, markerad hos hanhundar än hos tikar.

Kropp:

Kroppslängden, från manke till svansrot, skall vara något större än mankhöjden

Rygg:

Ryggen skall vara plan

Bröstkorg:

Bröstkorgen skall ha väl välvda revben.

Svans:

Svansen skall vara högt ansatt, ha riktig plym och i rörelse bäras i en stolt båge över ryggen. Stående får hunden bära svansen hängande.

Extremiteter:

Framställ:

Benstommen skall var måttliga grov.

Skulderblad:

Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda.

Armbåge:

Armbågarna skall vara åtliggande.

Underarm:

Underarmarna skall vara lätt böjda.

Tassar:

Små och välformade hartassar med fransar mellan tårna. Fransarna är ofta längre än tassen. Rund s k kattfot är inte önskvärt.

Bakställ:

Bakbenen skall vara välutvecklade och kraftiga.

Knäled:

Knälederna skall vara måttligt vinklade

Has:

Haslederna skall vara lågt ansatta och bakifrån sett parallella.

Tassar:

Baktassar. se framtassar.

Rörelser:

Rörelserna skall vara raska, fria, aktiva och parallella

Päls:

Täckhåret skall vara silkeslent, slätt i ansiktet och på framsidan av benen, medellångt på kroppen, men ganska åtliggande. Underullen skall vara fin och tät. Öronen och frambenens baksidor skall vara väl fransade. Svansen och lårens baksidor skall ha riklig, längre päls. Rasen får inte vara överpälsad. Tik får ha mindre päls och man än hanhund.

Färg:

Alla färger och blandningar av färger är tillåtna.

Storlek/vikt:

Mankhöjd:

Mankhöjd ca 25 cm

Vikt:

Vikt 4- 7 kg.

Fel:

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Stora, tunga, lågt ansatta öron är otypiska.

Testiklar:

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen